Life in Technicolor

 

Baby, it’s a violent world

Oh, love, don’t let me go

Won’t you take me where the street lights glow

Life in Technicolor ii. Coldplay

 

Denna text är min personliga erfarenhet av att äta antidepressiv medicin. Jag är ingen läkare eller psykolog och gör inga anspråk på att komma med sanningar eller fakta.  

 

Har du någon gång fått en mild elektrisk stöt? Du vet när du vandrat längs en sommarvarm stig, ännu ångande efter det mjuka regnet och du råkat komma emot elstängslet mot hagen. Smack! En kaskad av pulserande energi som fortplantar sig genom kroppen, hittar sin väg genom synapser, nerver och fascia. Totalt överraskande och helt utan chans att parera. Rädslan hinner knappt registreras innan smärtan är borta och euforin att det är över kommer.

 

En mild effekt av detta upplever jag just nu då och då i mitt huvud. Smack! En lätt kyss, helt utan smärta. En känsla av en stöt inne i huvudet. 100% på riktigt men ändå svår att beskriva. Inte läskig men märklig. Jag håller på att minska min dos antidepressiv medicin och ”zaps” som stötarna kallas är en effekt som kan uppstå då nedtrappning av medicinen sker.  Snilleblixt kanske det kan kallas på göteborgska? Duon av vita små piller jag ätit mer eller mindre konstant varje morgon sedan januari 2014 har blivit allena. En liten vit rund pastill med 10mg paroxetin är den kemi jag numer tillför min kropp varje morgon.

 

Jag minns januarimörkret 2014 och de första dagarna med just dessa piller, som en försiktig hinna över sinnet. Lite lugnare. Lite mer distanserad. Trötthet. Gäspningar. Och efter ett par veckor någon form av lugn. Bekräftelse. Och som ett brev på posten biverkningarna. Vissa på tillfälligt besök och vissa kroniska. Listan på möjliga biverkningar i bipacksedeln är lång som kvittot efter en rejäl storhandling. Och alla reagerar olika. Vissa får inga biverkningar alls och vissa får flera. Min kropp är som en svamp när det gäller yttre stimuli oavsett om det gäller koffein, beröm, alkohol eller kritik. Jag absorberar allt. Kontentan är att jag reagerar på antidepressiva så det står härliga till.

 

Jag ska inte gå in på detaljer men i mitt fall var att rinna av svett på natten och vakna huttrande i en iskall pöl av svett och hopklistrade lakan ett vanligt inslag i början och ett lågt pris att betala. Det går ju alltid att tvätta lakan och duscha varmt. Veckor blir till månader och kroppen anpassar sig. Vissa biverkningar blir kvar. Andra försvinner. Det goda med det onda. Yin eller Yang. Halvfullt eller halvtomt. Detta är min egen erfarenhet och ingen objektiv sanning på något vis. 

 

Jag har ätit antidepp-piller till och från sedan jag var 16 år, totalt kanske 5-6 år av mitt liv. Jag är en del av det experiment som nu sker med denna sorts antidepressiva mediciner på jorden och som varit igång sedan tidigt 90-tal. Ganska länge har jag tänkt att jag nog äter dessa tabletter för resten av livet. Att jag får acceptera de biverkningar just min kropp får. Men senaste året har längtan att sluta vuxit sig starkare, som en vårflod som jag inte kan stoppa. Sagt och gjort. Jag bokade en läkartid för att diskutera min medicinering.

 

Jag bad om att få träffa en rutinerad och kunnig doktor. Inget ont alls om alla de fantastiska unga AT-läkare som finns på vårdcentraler men jag ville få känna mig ung och liten. Få bli sedd djupt i ögonen av en stilig läkare som hämtad från amerikanskt femtiotal, som med pondus, medmänsklighet och sober aftershavedoft talar om för mig att lilla jag kommer klara mig med eller utan tabletterna. Att allt är och kommer att bli bra. Jag fick som jag ville med ålder, stilighet och empati hos läkaren.

 

Jag pratade. Han lyssnade, med huvudet på sned och äkta medmänsklighet i de nyfikna ögonen. Ivrig att hinna få med allt på den korta tid som erbjuds under ett läkarbesök hos primärvården dundrade jag på och berättade om ultralöpandet, föreläsandet, meditationen, isterapin och andningsövningarna jag kompletterar tabletterna med. Han nickade och sa att det ju inte alls lät fel. Jag fick blodad tand och gick in på mina eskapader inom andliga principer, uråldriga läkeörter och adaptogener från hälsokosten. Han tog det rätt bra måste jag säga.

 

Jag började ställa frågor om forskningsläget i branschen, långtidseffekter av medicinerna och kopplingen mellan mage-hjärna-välmående. Han svarade proffsigt och ärligt. Att han inte visste och passade skickligt på att smickra mig med att meddela att jag lät väldigt insatt och påläst. Samtidigt som jag såg det omisskännliga tecknet att han sneglade på klockan. Vår tid var slut. ”Du verkar ju må rätt bra, ja bättre än många andra” sa han som avslutningsord. Jag insåg där och då att det är upp till mig. Mitt välmående är mitt ansvar. Med eller utan tabletter.  Ingen annan har svaren jag söker.

 

I djupet av mitt hjärta vet jag att jag vill vara utan de vita tabletterna nu. Jag vill vara fri, känna mig till 100% som mig själv. Jag provar mig fram försiktigt och tålmodigt. För varje dag som går känner jag att grejer händer på gott och ont. Ibland känns det som en riktigt risig bakfylla, ibland känner jag euforiskt hur det känns att vakna upp och känna mig…som mig själv tror jag. Livets färger och dofter känns skarpare. Som att byta vanlig kanal till HD.

 

Så många av oss går runt med rädslor, ångest och en gnagande oro.  Jag är förstås inte unik på något vis. På många sätt är detta en del av att vara människa. Alla måste vi hitta vårt sätt här i tillvaron. Att sätta upp stora personliga mål och ha dessa som ett riktmärke att sträva efter i fjärran har fungerat för mig. Just nu finns dock ingen IRONMAN där framme i horisonten och jag guppar som en drivplanka på öppet hav. Att skriva så här blir en sorts terapi för mig, utan tvivel. Life in Technicolor, here I Come.

 

Peace

Joey

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Follow by Email
Instagram