Vem är du?

Måndag. 05:59 passerar och blir 06:00. Jag kliver ur bussen och möts av doften av svensk vår i den stora Staden i väst. Ni vet när man kan skönja en snabb förnimmelse av grönska från ett ensamt träd som pliktskyldigt planterats i betongen, innan den varma fläkten och doften av avgas från bussen slår emot sinnena. Om några år kör vi på grön el från vind och sol. Denna doft är strax ett minne blott, förpassad till historien. Kommer mina eventuella barnbarn känna igen doften av fossilt bränsle?

Jag låter intrycken av Centralstationen slå emot mig. Alla dessa människor på väg. Grubblande, fokuserade och alla inne i sin värld. De vita plastsnäckorna i öronen tjänar oss som ett skydd mot världen utanför. De böjda nackarna och de stirrande blickarna i skärmarna säger tydligt: Upptagen. I min värld. Jag rättar in mig och börjar gå jag med, noga med att se så där måttligt road ut. Inte möta någons blick alltför mycket, samtidigt som jag hejdar en av dagens tusentals impulser att ta upp mobilen. Nu är det vardag och allvar på något vis verkar vi som folksamling ha en konsensus om. Borta är helgens glada hejarop under solens sken.

Jag kan inte låta bli att undra vilka vi är? Missförstå mig inte, jag ska inte låta texten sväva ut och bli en dystopi om hur vi likt myror lever våra liv i samhällets maskineri. Lovade en plats i kapitalismens Rymdskepp de luxe som ska ta oss till evig lycka och välgång om vi bara lovar att konsumera för att förtjäna vår biljett. För att göra det behöver jag stirra ner i en flaska Chateau Neuf du Pape först. Och förresten har jag alldeles för mycket teknik och livsstilsprylar jag vill köpa för att vara rätt person för dylika påståenden.

Men åter till vilka vi är. Mannen i min ålder med elegant skinnväska, perfekt skäggstubb och sober klädsel bestående av kavaj, skjorta och designerjeans. Kanske han repeterade hela helgen tillsammans med sin teaterförening? Iklädd shorts, t-shirt och bakåtvänd keps? Och kvinnan som går förbi mig med målmedvetna steg på höga klackar, ackompanjerad av en doft av franskt 1400-tals hov. Kanske sprang hon ett fjällmaraton i helgen och snöt sig med näven så det visslade i backarna? Och till sist ungdomen som med musiken dunkande ur sina färgglada Urban Ears tänder en cigg och balanserar en energidryck lojt mellan tummen och pekfingret. För inte många vårar sedan antar jag att denna yngling lekte med Lego och var helt ovetande om nikotinets och koffeinets förtrollning. Tiden går och allt förändras. Vad vi var igår är inte alltid det samma som vi är idag. Medveten förändring. Omedveten förändring. Olika roller. Äntligen vår.

Om du nån gång springer på mig. Stanna och prata med mig vettja. Jag vill gärna veta vem du är.

Peace and love

//

Joey

 

 

 

 

 

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Follow by Email
Instagram