Om den vidunderliga kärleken och livet deluxe 2.0

På ren reflex är det första jag gör när jag vaknar att känna efter i halsen. Försiktigt svälja och göra en bedömning om jag har känningar eller inte. Första steget: Gör det ont när jag sväljer? En grov besiktning helt enkelt. Andra steget: Kittlar det lätt som en fjäders beröring i halsen? Tredje steget: Hur känns övriga kroppen? Allmäntillståndet som yrkesfolket på 1177 brukar säga. Inget ont i halsen innebär möjlighet till träning i de flesta fall. Denna ritual har jag numer gjort i så många år att jag knappt reflekterar över den. Det bara sker. Varma dagar när jag vaknar av solens kyss likväl som askgråa dagar mitt i vabruari-träskets epicentrum.

 

Att lyssna på andras historier om sjukdomar är inget som kvalar in på topplistor över favoritsysselsättningar för mig och jag antar att den stora majoriteten känner likadant så jag fattar mig kort. Jag har haft influensa i två veckor. Två långa vidriga alvedonfyllda veckors väntan på att åter få göra det jag lever för. Där varje dag tar mig längre från känslan av lustfylld och livsviktig träning. Där inaktivitet leder till mer inaktivitet, där kyl, frys och skafferi länsas på allt med snabba kolhydrater som mitt samvete tillåter mig att äta. En lång dvala i ingenmansland, som ett löv för vinden. Där scrollande på Instagram skapar än mer ångest då kompisars och kändisars posts svämmar över av tillryggalagda kilometer, längder i poolen och tryckta watt på cyklarna. Jag vet, det finns oändligt mycket värre öden i livet men jag unnar mig lite självömkan på dessa rader. Det är ju ändå min blogg.

 

Men nog om det. För plötsligt kommer ögonblicket där insikten sker: Nu är det nog möjligt igen. Kanske lite lätt, lite försiktigt? Idag inträffade denna ljuva stund kl 12 37 för att vara exakt. Ledig från tjänstemannarollen, leker entreprenör och fri som fågeln. Strålande sol och minusgrader utanför. Som om kosmos självt ömkar oss nordbor och inte kan annat än ge oss lite D-vitamin igen. Jag tar beslutet. Just do it som ett visst företag så fint uttrycker det.

 

Jag klär noggrant på mig persedlarna, känns ovant. Som en livsstid passerat sedan sist. Löpartightsen, finaste funktionskallingarna och strumpor utan hål. Pulsband, underställ och vindjacka. Mössa, iphonehållare och mina snajdiga Hoka One One. Snyter näsan ordentligt. Tvekan. Lite för mycket gult snor. Kröner verket med Garminklockan på höger handled. Låter klockan starta och sända ut sina signaler. Pulsband och urverk kopplas samman, osynliga frekvenser avbildar mitt hjärtas rytm, ombildas till ettor och nollar som synliggör mitt väsen på klockans display. Jag skjuter undan mina tvångstankar om all strålning som kommer från dessa gadgets och startar tidräkningen. Jag är ett barn av min tid. En soldat i löpningens armé och detta är min uniform. Mäts det inte finns det inte.

 

Tassar iväg och känner efter, analyserar varje rörelse. Efter ett par hundra meter har jag svaret, jag kan löpa idag. Slappnar av, låter solen smeka mitt ansikte. Spricker upp i ett stort äkta leende som övergår till ett skratt. Jag skojar inte, jag får nästan glädjetårar i ögonen och ryser av välbehag. Att få springa är den största av skatter. En lycka som ingenting annat på denna jord för mig. Kan inte låta bli att titta på klockan: 4:30 per kilometer. Lekande lätt. Jag är totalt i nuet. Jag är ett väsen i rörelse. 76 kg kött och blod. Och en själ som är lycklig att få finnas till. Jag känner löpsteget ända från höften. Coremusklerna rör sig, är starka. Efter nästan 20 timmars fasta känns magen som ett pansar av muskler. 1 kilometer blir till två. Vinden friskar i och Tempoaffären i Kareby är en härlig syn. Ett viktigt landmärke på min rutinrunda. Som att återse en gammal vän.

 

I hörlurarna spelar grabbarna i Van Halen så det står härliga till och jag reflekterar för en stund om det är pinsamt att lyssna på ”Jump” eller inte. Beslutar mig för att trycka på högerpil på displayen och låter än en gång synt och elgitarr förenas i mina öron. Denna gång är det mina hjältar från Upplands Väsby som tar ton. Europe ledda av den riktiga Joey tar med mig till min barndoms åttiotal igen. ”Cherokee oh oh oh oh! Yeah! Marching on the trail of tears”. Kommer ni ihåg? För en stund är jag tillbaka på gården i Oxhagen i Örebro, mimandes med ett hopprep som mikrofon. Musik och löpning är en härlig cocktail. Ett sätt att med hjälp av den egna kroppen bli hög. För jag är just nu hög. Det kallas Runners High. Helt lagligt. LSD finns faktiskt även inom löpningen, det betyder Long Slow Distance och innebär att man springer långt och långsamt.

 

De glittriga och perfekta tonerna från Joey Tempests ljuva stämma och Kee Marcellos gula gitarr övergår till Slash strängbändande och den säregna rösten från Axl Rose. ”Baby dont you cry tonight, give me a kiss before you say goodbye”. Hjärtskärande vackert och jag kan inte låta bli att låta mitt sinne vandra tillbaka längs minnets stigar. Ungdomsår och tidiga vuxenår. Svunna kärlekar och gammal passion. Längtan och fumlande. Men framförallt en oerhörd önskan efter att bli älskad, omfamnad och kysst. Så många minnen som passerar revy. Melodramatiskt vandrande i regnet på Drottninggatan i Örebro, i ett moln av Tommy Hilfigerparfym och en Marlboro Light i handen. Ett annat liv i en annan tid. Inser att jag är dubbelt så gammal nu som då. Sänder ut en lugnande tanke till ynglingen jag lämnat bakom mig. Allt blev bra. Jag är älskad. Har blivit omfamnad och kysst. Känner en genuin önskan om välmående och all världens lycka till människor från mitt förflutna. Hoppas ni alla mår bra.

 

4 kilometer, fortfarande 4:30 per kilometer. Och jodå, känningen i vänster baksida finns kvar där. Bara att fortsätta stretcha och gå till fysioterapeut tydligen. Känslan av berusning klingar av, känns inte som jag har ett pansar av muskler längre. Är en 35-årig man med räkningar, hälsonoja och puls på 156 igen. Men jag är inte olycklig på nått vis, njuter av landsbygden, grusvägen och Sweet Child O´Mine.

 

6 kilometer. Springer förbi äldsta grabbens skola, full fart på skolgården. En helg i antågande men fortfarande är det vardag. Och jag är ute i det fria och gör det som får mitt hjärta att sjunga. Får nästan nypa mig själv i armen. Detta är ju vad jag drömt om och planerat för, det händer nu. Fri tid. Skriva. Löpa. Mindfulness.

 

Springer förbi en av grabbens kompisar och jag stannar. Vi snackar lite. Skiljer nästan trettio år mellan oss. Va fort det gick! Men jag är uppriktigt glad att få vara en del av detta community, se mina barn växa upp och bilda sig en egen sfär av relationer. Snabbare än jag anar kommer min egen son gå i regnet längs Västra Gatan i Kungälv. Olyckligt eller lyckligt kär vem vet. Men det är så det är och så det ska vara. Tidens hjul. Ta vara på varje ögonblick.

 

Att springa är mer än att färdas framåt längs en utstakad stig. Dåtid, nutid och framtid blandas i livets potpurri. Det lilla i livet blir det stora, och det är ju det lilla som är det stora. Livet deluxe 2.0 utan avbetalningar och börsindex. Den enda ränta man betalar är i form av träningsvärk.

 

Tar vägen genom skogen och över berget hemåt, takten övergår i gång och klättrande. Isgata och rötter tar över min uppmärksamhet. Kilometertider blir ointressanta. Halkar och ramlar på rygg men inget går sönder. Även det något att vara tacksam över. Kommer hem till fina, trygga gatan. Träffar en granne jag nyss lärt känna och ser fram emot att lära känna mer. Pratar lite, önskar varandra trevlig helg och går sen in till mitt. Snyter mig och blir lugn. Det friska snoret som är ett tecken på väl utfört arbete.

 

Tack för att du läst om min vidunderliga kärlekshistoria med löpningen.

 

Imorgon ska jag springa igen.

 

Peace and love

Joey

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Follow by Email
Instagram